KAYA | KIM

Kaya var en Rottweilerdam som kom till mig helt oplanerat.
Eftersom jag var hundlös fanns ett stort tomrum som jag försökte fylla med att bli doggy walker på Hundstallet. Jag åkte dit och gick ut med olika hundar flera gånger i veckan, skippade lektioner på universitet (pluggade biokemi) bara för att få gå ut med en hund... Efter en kort period fick jag så gå ut med Kaya. Jag hade ganska länge längtat efter att äga just en rottis och det föll sig så att vi kom mycket bra överens från första stund. Det var underbart att vara ute på promenad med henne :o). Jag trodde dock inte att att jag hade en chans att faktiskt få ta hem tjejen – hon var ju trots allt rottis och jag hade ingen erfarenhet av denna ras, och jag trodde dessutom att många stod i kö för att få adoptera henne.
Hursom så frågade jag lite försiktigt om Kaya när jag kom tillbaka från vår andra promenad… Jag fick reda på att ingen villa ha henne p.g.a en hälta och även p.g.a hennes ålder (ca 6 år). Det var då jag började planera för att ta hem henne! :o)
Jag åkte tillbaka och gick ut med henne några gånger till, sedan fick jag ta hem henne över en helg på prov… men jag visste redan att vi hörde ihop. Hon behövde aldrig bo på Hundstallet igen efter den helgen!:o)

Det var fyra fantastiska månader vi fick tillsammans. Kaya var mycket lugn och snäll. Hennes enda negativa sida var att hon i vissa situationer var hundaggressiv (speciellt mot dom lite större, små hundar brydde hon sig inte alls om). Annars var hon en dröm. Hon hade blivit lydnadstränad av någon i sitt tidigare liv vilket jag snart upptäckte. Hon kunde en mängd kommandon som jag gärna övade med henne. Hon var mycket tillgiven och kelig – låg gäääärna i sängen, på rygg. Eftersom hon hade hälta hunde hon inte ha så mycket dragkamp och bollkastning (som hon älskade), men långa promenader gick bra, helst i skogen. Det var lätt att ha en så lydig hund lös – det tyckte hon om! Under dessa fyra månader blev hon mycket bortskämd och hon var oerhört älskad.

En dag i mars 2003 började hon må dåligt, fick hög feber. För att göra en lång historia kort: hon dog på operationsbordet dagen därpå och det kändes som ett hårt slag i ansiktet. Det gick så fort och jag hann inte ens ha henne genom alla årstider. Det var så fruktansvärt orättvist. Dödsorsaken fastslogs aldrig trots att hon obducerades.

Som tur var kom jag redan ett par dagar senare på att jag inte kunde vara utan rottis (allt tack vare Kaya), och någon vecka senare hade jag lagt handpenning på lille Ivar :o) Det finns en mening med allt, trots allt.
Vila i frid älskade, älskade Kaya!

Läs mer om Kaya på Hundstallets hemsida - gå in under månadens hund 2002 november och klicka på Kaya!